Laaijnee

Jag vet inte hur jag  ska börja  skriva.
Precis som jag inte vet hur jag ska börja leva mitt liv.
På riktigt.

Ibland känns det som om jag är med i en film.
Att det man minst kunde ana händer.
Liksom ett mirakel eller tvärtom.
Man vet ju vad som händer egentligen för att det är så förutsägbart.
Men jag vill kunna ana, och hoppas att något annat  sker.
Någonting jag aldrig kunnat tro skulle hända.
Mitt liv är en sån film.

Jag åkte till mitt gamla rum i veckan.
Det var kul, hittade en massa saker som var inte förutsägbara .
Förstå, jag var en riktig liten samlare och lyriker när jag var liten.
Jag har en stor trälåda jag sparat en massa minnen, foton och texter.
Jag kände hur håren i nacken reste sig när jag läste igenom mina "brev".
Det kan inte varit jag som skrivit dem, det är inte min stil överhuvudtaget.
Hur kunde jag tänka så som jag gjorde? Det var inte stort då när det väl var i "action" men nu när jag tittar på det tycker jag bara att det är inte rätt att en liten tjej i puberteten ska tänka så.
Vad tycker jag då i framtiden om mitt tankesätt just nu ?


Det som går upp måste komma ner  .



- Det händer att jag gråter varje kväll ,
och ibland till sömns.
Du har mot mig ej varit snäll ,
trodde ej att du var så lömsk.
Jag trodde att jag var din
men du bara står där med ett hånflin
och säger att jag är det.
Tanken av dig nu gör så att jag tar
bättre tag om teddyn min.
"Du ska med mig få ett bättre liv ",
det blev jag lovad men det var bara på rent kiv.
Det var då jag blev sårad men jag ville ändå ha mer.
Du fick mig underbart må.
Men nu när jag ditt rätta jag ser.
Hur kunde du mitt hjärta nå ?
Ska jag bara glömma allt
och låta dig vara ?
Ja , jag ska förlåta nu .
Även om du är du .
Alla gör vi misstag ,
jag gjorde nyligen ett . 








Goodbye !